Tuesday, October 15, 2013
DANSANDE VÄRLSARV
Kristín Bjarnadóttir om den kambodjanska dansen
”Phnom Penh, 7 November 2003 – Today, Mr Koïchiro Matsuura, Director General of UNESCO,has proclaimed the Royal Ballet of Cambodia a masterpiece of oral and intangible heritage. Following the inscription of the Historic Site of Angkor, as a World Heritage Site, Khmer classical dance is now also part of the heritage of humanity.”
I november 2010 öppnade Nationalmuseet í Phnom Penh en fotoutställning av Anders Jirås, om den kungliga kambodjanska dansen ett resultat av den svenska fotografens arbete under de senaste åren.
Artikeln nedan publicerades i Danstidningen Stockholm 1.2011(sid 24-27) tillsammans med några av hans foton.
DANSANDE VÄRLSARV
– Det blir varierande former av dans och dansdrama, skuggspel och såväl samtida som klassisk dans, berättar Anders Jirås, som fortfarande befinner sig i Phnom Penh och förbereder utställningen långt borta från svensk vinter.Det finns en tidigare länk mellan Dansmuseet och den kambodjanska kungliga dansen, får jag veta: museets grundare Rolf de Maré (som grundade Svenska baletten i Paris på 1920-talet och gjorde forskningsresor över hela världen, förutom att han åstadkom världens första och hittills enda museum för dans 1953) beledsagade nämligen svenske prins Wilhelm på en resa 1911, som tog dem till en dansföreställning i Phnom Penh. Något som prinsen dokumenterade i boken Där solen lyser: minnen och anteckningar från en resa i Orienten (Stockholm, 1913).
Kungliga baletten i Kambodja
Anders Jirås, som numera bor i Kambodjas huvudstad Phnom Penh, har varit fotograf sedan tonåren. Han höll sin första utställning 1965 och fotograferingen blev så småningom hans levebröd. Vid sidan av sitt kommersiella arbete har han strävat efter att stötta den visuella konsten: målare, skulptörer, skådespelare och dansare. Han kom till Kambodja för första gången 2005 och fick då uppleva träning och föreställningar med bland annat elever från Cambodian Living Arts och dansteatern Sovanna Phnum, som har specialiserat sig på skuggspel. Under senare år har han arbetat flitigt med att fotografera den kambodjanska dansen och scenkonsten i dess olika varianter. Han har även fotograferat Kungliga kambodjanska baletten, vilket har resulterat i en uppmärksammad fotoutställning på Kambodjas Nationalmuseum i Phnom Penh, från den 5 november 2010 till slutet av januari 2011.
En länk mellan jord och himmel
Den kambodjanska kungliga dansen är känd som en av landets äldsta och heligaste konstarter. Dess ursprung kan spåras till forntidens khmerkultur, då dansare ansågs vara en länk mellan det jordiska livet och gudarna. Ett perspektiv som kan gälla bland kambodjaner även i dag, då buddhismen är en levande religion. Dansföreställningar förekommer fortfarande både inom templen och i pagoderna. Att dansen i sin renaste form anses vara dans för gudarna kan man läsa i samtidens böcker om den klassiska kungliga dansen: dansaren förkroppsligar khmerkulturens ideal för skönhet, grace och kontinuitet, inte bara mellan det som var och det som är utan också mellan gudavärlden och människovärlden. Att det har funnits religiös dans från och med kung Jayavarman II :s tid, eller från början av angkortiden (800–1400) verkar det inte råda någon tvekan om. Det angkoriska khmerväldet sträckte sig över mycket av det som i dag är Thailand, Laos och Vietnam såväl som över Kambodja, men de ursprungliga dansformerna kom sannolikt från Indien tillsammans med andra religiösa, kulturella och filosofiska delar av indiskt liv som införlivades av det tidiga khmerfolket. Under tiden 1125–1215 fanns omkring 3000 dansare vid det kungliga hovet, vilket ger en idé om dansens betydelse. Den klassiska dansens och dansdramats kostymer är en konstart i sig, och liksom musiken och sången en del av khmertraditionens berättande scenkonst.
Rollerna har sitt ursprung i antika myter och legender. Reamker – en kambodjansk variant av det hinduiska Ramayana – är den viktigaste av alla khmerlegender. Det finns avsnitt i den kambodjanska varianten som inte finns i det indiska originalet och här gäller dessutom ett buddhistiskt perspektiv. Fyra slags roller som återkommar i den klassiska dansen är: neang (flicka/kvinna), neayrong (pojke/man), sva (apa) och yeak (demon eller jätte). Ytterligare fantastiska odjur och magiska varelser finns ofta med, så som garudas (fågelvarelser som i buddhistisk mytologi förenar gudar och djur), eremiter med egendomliga förmågor och sjöjungfrur. Hanuman, apkungen och den viktigaste bundsförvanten till Preah Ream (Rama i det hinduiska originalet) är en älskad och ansedd gestalt i Kambodja. Apsara är däremot en dansroll med ursprung i den hinduiska skapelsemyten Mahabarata, där de himmelska nymferna som skapades under kärnandet av mjölkoceanen kallas just apsaras. Många av de legender som khmerkulturen tillägnat sig finns att skåda som bildberättelser ingraverade i det gamla Angkorrikets tempelmurar, och på Angkor Wats murar är apsaradansöser ett starkt tema.
Historiska hot mot dansen
Den klassiska khmerdansen har utsatts för olika hot genom tiderna, och det kan verka som ett under att den överlevt i någon form. Det thailändska hovet tillskansade sig exempelvis en hel generation av Kambodjas dansare i slutet av 1500-talet, och den redan existerande thailändska dansen och klassisk khmerdans blandades. Ett senare historiskt hot är då prins Ang Duong blir kung över Kambodja 1841, efter långvarig exil vid det kungliga palatset i Thailand. – Han förnyade khmerdansen till en sådan grad att khmer- och thaistilarna i stort sett blev identiska och särarten förlorades. Bägge nationerna hävdar idag att deras respektive dansform är den äldsta. Efter mitten av 1800-talet förklarades Vietnam, Laos och Kambodja för franska protektorat. Först 1953 blev Kambodja självständigt efter nittio år som fransk koloni, men det var kolonialisterna som ritade upp landets gränser ungefär som det ser ut på kartan i dag. Kungamodern och koreografen Kossamak Nearirath (mor till kung Norodom Sihanouk, som valdes till kung 1941 och senare blev statschef ) intresserade sig för den klassiska khmerdansens förnyelse.
Under 1950-talet var det thailändska inflytandet inte längre dominerande, mycket tack vare Neariraths arbete, då man strävade efter att följa en traditionell khmerstil i dansens form och kostym. Den klassiska khmerdansen blomstrade och den kungliga danstruppen blev en betydelsefull symbol. Även kungabarnen utbildades till dansare, och så småningom blev Neariraths barnbarn, prinsessan Buppha Devi, premiärdansös vid hovet. Bland de dansföreställningar som hennes farmor Kossamak Nearirath skapade under 1950- och 60-talen fanns den balett som hon presenterade som just Apsara (med urpremiär 1958). Tiaran, det vackra huvudsmycket som är ett av apsararollens viktiga kännetecken, lät hon noggrant återskapa med hjälp av de stenbilder av Angkorrikets tempeldansöser som är uthuggna i Angkor Wats murar. Det senaste stora hotet mot dansen var den kulturella och mänskliga katastrofen under åren 1975–1979, då Pol Pots revolutionerande politik och röda khmererna tog över. Endast mycket få av Kambodjas klassiskt skolade dansare överlevde. En fjärdedel av nationen dog genom tortyr och avrättningar, eller till följd av svält, slaveri och brist på vård. Att man hade ett konstnärligt eller intellektuellt yrke kunde räcka för att bli avrättad. Systematisk förintelse av personliga religiösa och konstnärliga uttryck var en del av programmet tills vietnamesiskt stödda trupper drev de Röda Khmererna till den thailändska gränsen år 1979 och installerade en kommunistisk khmerregering som styrde landet de närmaste tio åren.
Återuppbyggnaden
År 1980 auktoriserade regeringsmakten det brådskande behovet av en nationell konstfestival. Målet var att samla information om de olika konsterna och de konstnärer som överlevt, i syfte att dra upp riktlinjer för återuppbyggnad. Första året i den återöppnade konstakademin eller School of Fine Arts (som sedan återupprättandet av monarkin 1993 heter The Royal University of Fine Arts (RUFA)) undervisades 480 elever. Åtta av tio visade sig vara föräldralösa; döttrar och söner till konstnärer som dog under Pol Potperioden, enligt en artikel av Proeung Chhieng, numera pensionerad vice rektor och professor i koreografi på RUFA.
Proeung Chhieng (f. 1949), son till danslärarinnan Khim Neap, är en av hjältarna som tagit hand om den kulturella återbyggnaden. Han började som sjuåring lära sig att dansa aprollen Hanuman från Reamkereposet och blev premiärdansör vid den kungliga baletten. Han klarade sig under Pol Pot-tiden genom att dölja sin identitet.
Soth Somaly (f.1957), specialiserad på rollen som jätte, är en av dem som har deltagit i återuppbyggnaden som lärare vid RUFA. Hennes berättelse ger inblick i hur det var möjligt att bevara dansen i det tysta. Året 1975 var hon endast 17 år och tvingades som andra ut från Phnom Penh och till ett arbete på risfälten. Lite ris fick man ibland och vissa dagar kanske en banan ... Det var ett fruktansvärt hårt arbete, men eftersom hon var fast besluten att inte glömma den dans hon lärt sig sedan femårsåldern låg hon vaken om nätterna och erinrade sig dansen vid hovet, där hennes mamma och flera lärare hade lärt henne rollen som jätte och som Sovann Maccha, sjöjungfrun som vann Hanumans hjärta. Halvvaken natt efter natt arbetade hon med att memorera olika sekvenser från dansföreställningarna. Inte ett ord kunde hon andas om sin tid vid hovet, eftersom det säkert skulle ha kostat både henne själv och hennes mamma livet.
Sverige fick år 2006 besök av den tidigare hovdansösen Em Theay som hade många barn och överlevde slavtillvaron under Pol Pots terrorregim. Då medverkade hon i The Continuum: Beyond the Killing Fields, ett slags dokumentär dansföreställning utifrån hennes egna upplevelser, som turnerade i Europa och gavs på Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg och på Dansens Hus i Stockholm. (Att dansa för livet, en debattartikel av Katarina Lion om föreställningen finns på www.danstidningen.se/ ). Em Theay har också varit en tillgång i hemlandet med sin kunskap både som klassisk dansös och sångare.
En betydande faktor i återuppbyggnaden av Kambodjas danskonst är den danskunniga kungafamiljens beskydd. Kung Norodom Sihamoni har en bakgrund i balett och koreografi, och hans syster, f.d. premiärdansösen prinsessa Buppha Devi, är ännu i dag en eldsjäl som älskas av dansare. (En stor del av kungafamiljen befann sig i exil under Pol Pot-perioden, bl.a. Buppha Devi, men hennes bror har berättad om hur palatset förvandlades till ett fängelse)
Att kambodjansk scenkonst ändå inte är begränsad till hovdans kan Anders Jirås bilder vittna om. Ett av de projekt han har fascinerats av är en ung dans- och musikskola på landsbygden, där de dansande barnen kommer från ett antal fattiga byar i Banteay Srey-distriktet. Den får stöd av stiftelsen Nginn Karet Foundation for Cambodia.
– De går halva dagen i en vanlig skola och halva dagen i dansskolan, som har tre delar: kambodjansk musik och folkdans för både pojkar och flickor, och den klassiska dansskolan med bara flickor.
(Bilden på framsidan av det här numret av Danstidningen är tagen under treårsfirandet av dansskolan i januari 2010, i en buddhistisk pagod i Siem Reap med prinsessan Buppha Devi närvarande).
TEXT:@ Kristín Bjarnadóttir
Anders Jirås hemsida: www.jiras.se/
Dansmuseet: www.dansmuseet.se/
Khmer Arts Academy, www.khmerartsacademy.org/
Cambodian Living Arts www.cambodianlivingarts.org
Nginn Karet Foundation for Cambodia, Dance and
Music School, www.nkfc.org/ www.devata.org
lästips:
Beyond the Apsara: Celebrating Dance in Cambodia,
2009, Routledge India, Pages: 242, ISBN: 978-0-415-56445-8, Jacobsen,Trudy,
Lost Goddesses: The Denial of Female Power in the History of
Cambodia. 358 pp. Gendering Asia # 4, NIAS Press. 2008. ISBN 978 87 7694 001 0
// posted by Kristín Bjarnadóttir @ 3:16 AM 
