Tuesday, October 15, 2013
Rapport från Reykjavík
Några speciella författare? Frågade mig Kennet Klemets när jag i mitt sensommarrus talade om att jag skulle besöka Litteraturfestivalen i Reykjavik. Näää, det är mest mellansnacket, det är kul. Möten med kollegor, gamla arbetsgivare, vänner, borgmästaren och andra poeter.
Vartannat år i september är det litteraturfestival i Reykjavík. Den är internationell, den är enkel men festlig. Lyxigt känns det att inte behöva missa något: det pågår som regel bara en programpunkt åt gången! Fri entré till det mesta, tack vare samarbeten med alltifrån tryckerier och bokförlag till flygbolag, ambassader, och det storslagna konserthus Harpan nere i hamnen. Nordens Hus – en kulturinstitution under ledning av Nordiska Rådet – har varit en nära samarbetspartner från början. Och i år lyckades ett unikt samarbete med en åttioåring: Pen International valde att lägga sin årskonferens nr 79 i Reykjavík och samarbeta med litteraturfestivalen. Folk från 70 olika Pen-center fanns på plats och det ryktades om två till tre hundra internationella författare i staden den veckan. Och de kom till Nordens Hus, till den gamla stadsteaterlokalen Iðnó vid sjön i centrum och till Harpan som skuggar en bit av berget Esjan på den andra sidan fjorden. För att lyssna, läsa, berätta och debattera. Måste erkänna att jag missade en del denna gång.
Frånvarande och närvarande författare:
De som grundade Litteraturfestivalen år 1985 var husets dåvarande direktör Knut Ödegård, poeten Einar Bragi och författaren och eldsjälen Thor Vilhjálmsson (f.1925) som gick bort i början av år 2011. Det var han som först av alla uppmuntrade mig till att publicera mina dikter. – Gå och prata med Gísli på Lesbók Morgunblaðsins, du kan hälsa från mig! Han brukade testa sina berättelser genom att framföra dem högt. Ur minnet. Han fick Nordiska Rådets litteraturpris år 1988 för Grámosinn glóir (Gråmossan glöder). För att hedra hans minne på festivalen finns det en programpunkt tillägnat en ”frånvarande författare”. I år skulle den stunden ägnas fängslade vitryske människorättskämparen Ales Bialiastki, under ledning av författaren Sjón, ordförande för isländska Pen.
Författaren Einar Kárason invigningstalade utifrån Grettir den starke och Lotta på Bråkmakargatan; därefter en röst från Afrika. När Alain Mabanckou började berätta märktes det att världen var på brinnande besök i realtid. Att det finns olika perspektiv på kamp för självständighet och uttrycksfrihet. Att jägaren och jaktbytet faktiskt har olika syn på världen. – In the continent I come from, we were forced to free ourselves from our colonisers before we could start to ”speak” for ourselves and in our own voices. Att återerövra vår existens kvarstår fortfarande.
Han berättade om Patrice Lumumbas kamp på 50-talet och om postkolonialism utan att använda just det ordet. Han talade om den världssyn som säger att grekisk logik är att föredra fram för de svartas känslighet och att tänkande inte kan vara svart. Om hur tänkandets kolonialism har fortsatt att gnaga människorna.
Och sen då? Vi blev bjudna på vernissage i källaren. Och frukost! Havregrynsgröt och konst; utställningen Quanga – tecknat förflutet från en annan koloni, Grönland. Konstnären Nuka K. Godtfredsen (i år nominerad till svenska Alma-priset, och även till Nordiska rådets Barn- och ungdomsbokspris) var där och berättade om sitt samarbete med författare och forskare.
Nya röster:
Det nyinstiftade Internationella Penpriset ”New Voices” utdelades. Alain Mabanckou fick ordet också här och medgav att det varit omöjligt att under dagen och kvällen få Stella att avslöja vinnarnamnet. Så nu blev det ungefär som på Oscarsgalan, för alla tre nominerade satt bland publiken. Kuvertet öppnades och vinnarnovellen visade sig vara ”Space” av Masande Ntshanga. Mot slutet av festivalen hörde jag Alain läsa från sin senaste bok I morgon fyller jag tjugo, om livet i Pointe Noire (vid den kongolesiska Atlantkusten) på 70-talet , berättad från tioåriga Michels perspektiv. Han blev en av mina festivalfavoriter. Vilket i detta sammanhang betyder att jag borde ha dansat med honom på Bókaballi (Bokbalen) i Iðnó under lördagskvällen. Kom och dansa med din favoritförfattare! Sa festivalen.
Favoritförfattare och Isländskt vatten:
Jag kan nämna fler jag föll för: Vår svenska Kjell Espmark bidrog dag efter dag, med föredrag, frågestund och poesi, med sin vackra röst i behåll och leendet i ögonen. En yngre isländsk berättare blev en överraskning för mig, fast han slog igenom redan 2006: Sölvi Björn Sigurðsson. Nu har han skrivit flera hundra sidor om vatten! Vattenbok om fiskar och bönder som överlever, om olika vatten och floder. Den publiceras i två band under hösten: Íslensk vatnabók.
Och eftersmaken? Frågar mig Anna Mattsson.
Svar: En fyllig smak av litteratur- och författarfest med både storslagna och intima evenemang, bra balans mellan författare från nära och fjärran. Det hänsynslöst skiftande höstvädret, vind som river med sig saker, snöstorm som gräver ner levande djur i norr, gav en bitande kylig bismak i Reykjavík, som fick några solskensvackra dagar.
Men sammanfattningsvis: Mersmak från alla oförutsägbara möten och oskrivna ögonblick.
Kristín Bjarnadóttir
Bókmenntahátiðin í Reykjavík: http://bokmenntahatid.is/
Nordens Hus www.nordenshus.is/nordens-hus
”New Voices” de nominerade novellerna finns att läsa här
DANSANDE VÄRLSARV
Kristín Bjarnadóttir om den kambodjanska dansen
”Phnom Penh, 7 November 2003 – Today, Mr Koïchiro Matsuura, Director General of UNESCO,has proclaimed the Royal Ballet of Cambodia a masterpiece of oral and intangible heritage. Following the inscription of the Historic Site of Angkor, as a World Heritage Site, Khmer classical dance is now also part of the heritage of humanity.”
I november 2010 öppnade Nationalmuseet í Phnom Penh en fotoutställning av Anders Jirås, om den kungliga kambodjanska dansen ett resultat av den svenska fotografens arbete under de senaste åren.
Artikeln nedan publicerades i Danstidningen Stockholm 1.2011(sid 24-27) tillsammans med några av hans foton.
DANSANDE VÄRLSARV
– Det blir varierande former av dans och dansdrama, skuggspel och såväl samtida som klassisk dans, berättar Anders Jirås, som fortfarande befinner sig i Phnom Penh och förbereder utställningen långt borta från svensk vinter.Det finns en tidigare länk mellan Dansmuseet och den kambodjanska kungliga dansen, får jag veta: museets grundare Rolf de Maré (som grundade Svenska baletten i Paris på 1920-talet och gjorde forskningsresor över hela världen, förutom att han åstadkom världens första och hittills enda museum för dans 1953) beledsagade nämligen svenske prins Wilhelm på en resa 1911, som tog dem till en dansföreställning i Phnom Penh. Något som prinsen dokumenterade i boken Där solen lyser: minnen och anteckningar från en resa i Orienten (Stockholm, 1913).
Kungliga baletten i Kambodja
Anders Jirås, som numera bor i Kambodjas huvudstad Phnom Penh, har varit fotograf sedan tonåren. Han höll sin första utställning 1965 och fotograferingen blev så småningom hans levebröd. Vid sidan av sitt kommersiella arbete har han strävat efter att stötta den visuella konsten: målare, skulptörer, skådespelare och dansare. Han kom till Kambodja för första gången 2005 och fick då uppleva träning och föreställningar med bland annat elever från Cambodian Living Arts och dansteatern Sovanna Phnum, som har specialiserat sig på skuggspel. Under senare år har han arbetat flitigt med att fotografera den kambodjanska dansen och scenkonsten i dess olika varianter. Han har även fotograferat Kungliga kambodjanska baletten, vilket har resulterat i en uppmärksammad fotoutställning på Kambodjas Nationalmuseum i Phnom Penh, från den 5 november 2010 till slutet av januari 2011.
En länk mellan jord och himmel
Den kambodjanska kungliga dansen är känd som en av landets äldsta och heligaste konstarter. Dess ursprung kan spåras till forntidens khmerkultur, då dansare ansågs vara en länk mellan det jordiska livet och gudarna. Ett perspektiv som kan gälla bland kambodjaner även i dag, då buddhismen är en levande religion. Dansföreställningar förekommer fortfarande både inom templen och i pagoderna. Att dansen i sin renaste form anses vara dans för gudarna kan man läsa i samtidens böcker om den klassiska kungliga dansen: dansaren förkroppsligar khmerkulturens ideal för skönhet, grace och kontinuitet, inte bara mellan det som var och det som är utan också mellan gudavärlden och människovärlden. Att det har funnits religiös dans från och med kung Jayavarman II :s tid, eller från början av angkortiden (800–1400) verkar det inte råda någon tvekan om. Det angkoriska khmerväldet sträckte sig över mycket av det som i dag är Thailand, Laos och Vietnam såväl som över Kambodja, men de ursprungliga dansformerna kom sannolikt från Indien tillsammans med andra religiösa, kulturella och filosofiska delar av indiskt liv som införlivades av det tidiga khmerfolket. Under tiden 1125–1215 fanns omkring 3000 dansare vid det kungliga hovet, vilket ger en idé om dansens betydelse. Den klassiska dansens och dansdramats kostymer är en konstart i sig, och liksom musiken och sången en del av khmertraditionens berättande scenkonst.
Rollerna har sitt ursprung i antika myter och legender. Reamker – en kambodjansk variant av det hinduiska Ramayana – är den viktigaste av alla khmerlegender. Det finns avsnitt i den kambodjanska varianten som inte finns i det indiska originalet och här gäller dessutom ett buddhistiskt perspektiv. Fyra slags roller som återkommar i den klassiska dansen är: neang (flicka/kvinna), neayrong (pojke/man), sva (apa) och yeak (demon eller jätte). Ytterligare fantastiska odjur och magiska varelser finns ofta med, så som garudas (fågelvarelser som i buddhistisk mytologi förenar gudar och djur), eremiter med egendomliga förmågor och sjöjungfrur. Hanuman, apkungen och den viktigaste bundsförvanten till Preah Ream (Rama i det hinduiska originalet) är en älskad och ansedd gestalt i Kambodja. Apsara är däremot en dansroll med ursprung i den hinduiska skapelsemyten Mahabarata, där de himmelska nymferna som skapades under kärnandet av mjölkoceanen kallas just apsaras. Många av de legender som khmerkulturen tillägnat sig finns att skåda som bildberättelser ingraverade i det gamla Angkorrikets tempelmurar, och på Angkor Wats murar är apsaradansöser ett starkt tema.
Historiska hot mot dansen
Den klassiska khmerdansen har utsatts för olika hot genom tiderna, och det kan verka som ett under att den överlevt i någon form. Det thailändska hovet tillskansade sig exempelvis en hel generation av Kambodjas dansare i slutet av 1500-talet, och den redan existerande thailändska dansen och klassisk khmerdans blandades. Ett senare historiskt hot är då prins Ang Duong blir kung över Kambodja 1841, efter långvarig exil vid det kungliga palatset i Thailand. – Han förnyade khmerdansen till en sådan grad att khmer- och thaistilarna i stort sett blev identiska och särarten förlorades. Bägge nationerna hävdar idag att deras respektive dansform är den äldsta. Efter mitten av 1800-talet förklarades Vietnam, Laos och Kambodja för franska protektorat. Först 1953 blev Kambodja självständigt efter nittio år som fransk koloni, men det var kolonialisterna som ritade upp landets gränser ungefär som det ser ut på kartan i dag. Kungamodern och koreografen Kossamak Nearirath (mor till kung Norodom Sihanouk, som valdes till kung 1941 och senare blev statschef ) intresserade sig för den klassiska khmerdansens förnyelse.
Under 1950-talet var det thailändska inflytandet inte längre dominerande, mycket tack vare Neariraths arbete, då man strävade efter att följa en traditionell khmerstil i dansens form och kostym. Den klassiska khmerdansen blomstrade och den kungliga danstruppen blev en betydelsefull symbol. Även kungabarnen utbildades till dansare, och så småningom blev Neariraths barnbarn, prinsessan Buppha Devi, premiärdansös vid hovet. Bland de dansföreställningar som hennes farmor Kossamak Nearirath skapade under 1950- och 60-talen fanns den balett som hon presenterade som just Apsara (med urpremiär 1958). Tiaran, det vackra huvudsmycket som är ett av apsararollens viktiga kännetecken, lät hon noggrant återskapa med hjälp av de stenbilder av Angkorrikets tempeldansöser som är uthuggna i Angkor Wats murar. Det senaste stora hotet mot dansen var den kulturella och mänskliga katastrofen under åren 1975–1979, då Pol Pots revolutionerande politik och röda khmererna tog över. Endast mycket få av Kambodjas klassiskt skolade dansare överlevde. En fjärdedel av nationen dog genom tortyr och avrättningar, eller till följd av svält, slaveri och brist på vård. Att man hade ett konstnärligt eller intellektuellt yrke kunde räcka för att bli avrättad. Systematisk förintelse av personliga religiösa och konstnärliga uttryck var en del av programmet tills vietnamesiskt stödda trupper drev de Röda Khmererna till den thailändska gränsen år 1979 och installerade en kommunistisk khmerregering som styrde landet de närmaste tio åren.
Återuppbyggnaden
År 1980 auktoriserade regeringsmakten det brådskande behovet av en nationell konstfestival. Målet var att samla information om de olika konsterna och de konstnärer som överlevt, i syfte att dra upp riktlinjer för återuppbyggnad. Första året i den återöppnade konstakademin eller School of Fine Arts (som sedan återupprättandet av monarkin 1993 heter The Royal University of Fine Arts (RUFA)) undervisades 480 elever. Åtta av tio visade sig vara föräldralösa; döttrar och söner till konstnärer som dog under Pol Potperioden, enligt en artikel av Proeung Chhieng, numera pensionerad vice rektor och professor i koreografi på RUFA.
Proeung Chhieng (f. 1949), son till danslärarinnan Khim Neap, är en av hjältarna som tagit hand om den kulturella återbyggnaden. Han började som sjuåring lära sig att dansa aprollen Hanuman från Reamkereposet och blev premiärdansör vid den kungliga baletten. Han klarade sig under Pol Pot-tiden genom att dölja sin identitet.
Soth Somaly (f.1957), specialiserad på rollen som jätte, är en av dem som har deltagit i återuppbyggnaden som lärare vid RUFA. Hennes berättelse ger inblick i hur det var möjligt att bevara dansen i det tysta. Året 1975 var hon endast 17 år och tvingades som andra ut från Phnom Penh och till ett arbete på risfälten. Lite ris fick man ibland och vissa dagar kanske en banan ... Det var ett fruktansvärt hårt arbete, men eftersom hon var fast besluten att inte glömma den dans hon lärt sig sedan femårsåldern låg hon vaken om nätterna och erinrade sig dansen vid hovet, där hennes mamma och flera lärare hade lärt henne rollen som jätte och som Sovann Maccha, sjöjungfrun som vann Hanumans hjärta. Halvvaken natt efter natt arbetade hon med att memorera olika sekvenser från dansföreställningarna. Inte ett ord kunde hon andas om sin tid vid hovet, eftersom det säkert skulle ha kostat både henne själv och hennes mamma livet.
Sverige fick år 2006 besök av den tidigare hovdansösen Em Theay som hade många barn och överlevde slavtillvaron under Pol Pots terrorregim. Då medverkade hon i The Continuum: Beyond the Killing Fields, ett slags dokumentär dansföreställning utifrån hennes egna upplevelser, som turnerade i Europa och gavs på Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg och på Dansens Hus i Stockholm. (Att dansa för livet, en debattartikel av Katarina Lion om föreställningen finns på www.danstidningen.se/ ). Em Theay har också varit en tillgång i hemlandet med sin kunskap både som klassisk dansös och sångare.
En betydande faktor i återuppbyggnaden av Kambodjas danskonst är den danskunniga kungafamiljens beskydd. Kung Norodom Sihamoni har en bakgrund i balett och koreografi, och hans syster, f.d. premiärdansösen prinsessa Buppha Devi, är ännu i dag en eldsjäl som älskas av dansare. (En stor del av kungafamiljen befann sig i exil under Pol Pot-perioden, bl.a. Buppha Devi, men hennes bror har berättad om hur palatset förvandlades till ett fängelse)
Att kambodjansk scenkonst ändå inte är begränsad till hovdans kan Anders Jirås bilder vittna om. Ett av de projekt han har fascinerats av är en ung dans- och musikskola på landsbygden, där de dansande barnen kommer från ett antal fattiga byar i Banteay Srey-distriktet. Den får stöd av stiftelsen Nginn Karet Foundation for Cambodia.
– De går halva dagen i en vanlig skola och halva dagen i dansskolan, som har tre delar: kambodjansk musik och folkdans för både pojkar och flickor, och den klassiska dansskolan med bara flickor.
(Bilden på framsidan av det här numret av Danstidningen är tagen under treårsfirandet av dansskolan i januari 2010, i en buddhistisk pagod i Siem Reap med prinsessan Buppha Devi närvarande).
TEXT:@ Kristín Bjarnadóttir
Anders Jirås hemsida: www.jiras.se/
Dansmuseet: www.dansmuseet.se/
Khmer Arts Academy, www.khmerartsacademy.org/
Cambodian Living Arts www.cambodianlivingarts.org
Nginn Karet Foundation for Cambodia, Dance and
Music School, www.nkfc.org/ www.devata.org
lästips:
Beyond the Apsara: Celebrating Dance in Cambodia,
2009, Routledge India, Pages: 242, ISBN: 978-0-415-56445-8, Jacobsen,Trudy,
Lost Goddesses: The Denial of Female Power in the History of
Cambodia. 358 pp. Gendering Asia # 4, NIAS Press. 2008. ISBN 978 87 7694 001 0
