Tuesday, October 15, 2013
Rapport från Reykjavík
Några speciella författare? Frågade mig Kennet Klemets när jag i mitt sensommarrus talade om att jag skulle besöka Litteraturfestivalen i Reykjavik. Näää, det är mest mellansnacket, det är kul. Möten med kollegor, gamla arbetsgivare, vänner, borgmästaren och andra poeter.
Vartannat år i september är det litteraturfestival i Reykjavík. Den är internationell, den är enkel men festlig. Lyxigt känns det att inte behöva missa något: det pågår som regel bara en programpunkt åt gången! Fri entré till det mesta, tack vare samarbeten med alltifrån tryckerier och bokförlag till flygbolag, ambassader, och det storslagna konserthus Harpan nere i hamnen. Nordens Hus – en kulturinstitution under ledning av Nordiska Rådet – har varit en nära samarbetspartner från början. Och i år lyckades ett unikt samarbete med en åttioåring: Pen International valde att lägga sin årskonferens nr 79 i Reykjavík och samarbeta med litteraturfestivalen. Folk från 70 olika Pen-center fanns på plats och det ryktades om två till tre hundra internationella författare i staden den veckan. Och de kom till Nordens Hus, till den gamla stadsteaterlokalen Iðnó vid sjön i centrum och till Harpan som skuggar en bit av berget Esjan på den andra sidan fjorden. För att lyssna, läsa, berätta och debattera. Måste erkänna att jag missade en del denna gång.
Frånvarande och närvarande författare:
De som grundade Litteraturfestivalen år 1985 var husets dåvarande direktör Knut Ödegård, poeten Einar Bragi och författaren och eldsjälen Thor Vilhjálmsson (f.1925) som gick bort i början av år 2011. Det var han som först av alla uppmuntrade mig till att publicera mina dikter. – Gå och prata med Gísli på Lesbók Morgunblaðsins, du kan hälsa från mig! Han brukade testa sina berättelser genom att framföra dem högt. Ur minnet. Han fick Nordiska Rådets litteraturpris år 1988 för Grámosinn glóir (Gråmossan glöder). För att hedra hans minne på festivalen finns det en programpunkt tillägnat en ”frånvarande författare”. I år skulle den stunden ägnas fängslade vitryske människorättskämparen Ales Bialiastki, under ledning av författaren Sjón, ordförande för isländska Pen.
Författaren Einar Kárason invigningstalade utifrån Grettir den starke och Lotta på Bråkmakargatan; därefter en röst från Afrika. När Alain Mabanckou började berätta märktes det att världen var på brinnande besök i realtid. Att det finns olika perspektiv på kamp för självständighet och uttrycksfrihet. Att jägaren och jaktbytet faktiskt har olika syn på världen. – In the continent I come from, we were forced to free ourselves from our colonisers before we could start to ”speak” for ourselves and in our own voices. Att återerövra vår existens kvarstår fortfarande.
Han berättade om Patrice Lumumbas kamp på 50-talet och om postkolonialism utan att använda just det ordet. Han talade om den världssyn som säger att grekisk logik är att föredra fram för de svartas känslighet och att tänkande inte kan vara svart. Om hur tänkandets kolonialism har fortsatt att gnaga människorna.
Och sen då? Vi blev bjudna på vernissage i källaren. Och frukost! Havregrynsgröt och konst; utställningen Quanga – tecknat förflutet från en annan koloni, Grönland. Konstnären Nuka K. Godtfredsen (i år nominerad till svenska Alma-priset, och även till Nordiska rådets Barn- och ungdomsbokspris) var där och berättade om sitt samarbete med författare och forskare.
Nya röster:
Det nyinstiftade Internationella Penpriset ”New Voices” utdelades. Alain Mabanckou fick ordet också här och medgav att det varit omöjligt att under dagen och kvällen få Stella att avslöja vinnarnamnet. Så nu blev det ungefär som på Oscarsgalan, för alla tre nominerade satt bland publiken. Kuvertet öppnades och vinnarnovellen visade sig vara ”Space” av Masande Ntshanga. Mot slutet av festivalen hörde jag Alain läsa från sin senaste bok I morgon fyller jag tjugo, om livet i Pointe Noire (vid den kongolesiska Atlantkusten) på 70-talet , berättad från tioåriga Michels perspektiv. Han blev en av mina festivalfavoriter. Vilket i detta sammanhang betyder att jag borde ha dansat med honom på Bókaballi (Bokbalen) i Iðnó under lördagskvällen. Kom och dansa med din favoritförfattare! Sa festivalen.
Favoritförfattare och Isländskt vatten:
Jag kan nämna fler jag föll för: Vår svenska Kjell Espmark bidrog dag efter dag, med föredrag, frågestund och poesi, med sin vackra röst i behåll och leendet i ögonen. En yngre isländsk berättare blev en överraskning för mig, fast han slog igenom redan 2006: Sölvi Björn Sigurðsson. Nu har han skrivit flera hundra sidor om vatten! Vattenbok om fiskar och bönder som överlever, om olika vatten och floder. Den publiceras i två band under hösten: Íslensk vatnabók.
Och eftersmaken? Frågar mig Anna Mattsson.
Svar: En fyllig smak av litteratur- och författarfest med både storslagna och intima evenemang, bra balans mellan författare från nära och fjärran. Det hänsynslöst skiftande höstvädret, vind som river med sig saker, snöstorm som gräver ner levande djur i norr, gav en bitande kylig bismak i Reykjavík, som fick några solskensvackra dagar.
Men sammanfattningsvis: Mersmak från alla oförutsägbara möten och oskrivna ögonblick.
Kristín Bjarnadóttir
Bókmenntahátiðin í Reykjavík: http://bokmenntahatid.is/
Nordens Hus www.nordenshus.is/nordens-hus
”New Voices” de nominerade novellerna finns att läsa här
// posted by Kristín Bjarnadóttir @ 3:29 AM 
